Jenaski

Ibland händer det att man drömmer sanndrömmar. Jag delade med mig av min mardröm och den visade sig delvis vara sann. Sammanfattningsvis drömde jag att jag blev dumpad för jag inte haft tid att umgås. Om jag inte hade delat med mig av min dröm, hur lång tid hade det då tagit innan vederbörande meddelat att den ville prata om att inte vara tillsammans längre? Jag har ingen aning.

Jag har själv funderat på hur jag känt och trivts i förhållandet. Har mest kommit fram till att känslorna väger upp och går om paniken jag fått för att det är ganska rörigt. Men vet inte om rörigheten kanske skulle väga tyngst till slut. Har försökt tränga undan paniken och min syn på hur man kan välja och acceptera att leva så. Det har nog fått mig osäker, samtidigt som jag bara älskar att bara vara i hennes närhet. En förståelse jag inte upplevt tidigare. Blivit sedd. Men jag försöker intala mig själv att det ändå skulle bli så, att bägaren skulle rinna över så mycket att jag inte skulle orka.

Jag kan inte säga annat än att jag blivit sårad. Det som sårat mig mest är bristen på kommunikation. Vet bara hur jag själv fungerar och känslorna försvinner inte bara så där. Kanske inte är så i det här fallet heller men då lyser verkligen uppriktigheten med sin frånvaro. Om det är något som pyrt ett tag och sprickan då blivit större.

Hoppade, föll och landade på moln. Kändes som att jag verkligen hittat hem, hittat min framtid. Inte någon gång har längtan som fanns redan från början avtagit. Den härliga känslan av bara tanken på att kunna få och ge närheten.

Nu sitter jag här igen och kommer få vänja mig vid att det blir tomt. Att det inte finns någon att träffa. Ytterligare ett barn som jag fäst mig vid som jag inte kommer ha någon relation till längre.

Det tar emot att tänka för att försöka förstå, gör det ändå men förstår inte mer än innan jag började tänka.