Spöket
Jag hade ställt in mig på att jag skulle se en hel del utklädda när jag gick ut på krogen i lördags. Utklädnader av olika slag. Det jag inte räknat med var att jag redan innan utgången skulle råka ut för ett spöke. Det är lite så det känns när det förflutna knackar på.
Det har varit tyst i över 2 år. Fick en förfrågan på Instagram för någon vecka sedan som jag sedan valde att ta bort. Det kändes lite för mycket och tänkte att jag måste vara stark. Men i lördags kom ett sms. Det kändes den här gången med och jag blev nyfiken på varför jag blir kontaktad nu.
Jag kan inte blunda för att det finns något där. Något som aldrig riktigt dött. Något som förmodligen alltid kommer att finnas. Jag har aldrig tidigare, eller efter, haft sådana känslor. De där obeskrivliga känslorna som jag kände mig så dum för att jag haft när allt blev som det blev. Spöket är personen som gjort mig mest illa. Men även den jag mått som bäst med. Personen jag känt allra mest för, känslor jag lagt på is i förhoppningen att kanske en dag tina upp dem. Jag funderar på hur det skulle vara nu. Hur allt skulle kännas.
Det var längesedan jag var så nervös som jag var igår. Och det inför min egen reaktion på att höra rösten som etsat sig fast inombords. Kom på mig själv att sitta och le. Det under flera timmars samtal. Timmar som kändes som minuter. Som om ingen tid förflutit sedan sist. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan när det var dags att lägga på. Den var välbekant på något vis. Sedan hade jag svårt att somna.
Det finns så mycket som jag bara inte kan glömma.
